Bloglovin
Det kunde varit jag
Pauser är välbehövliga. För alla. Även för Lillasyster, Här tar hon en power nap precis innan vi ska sätta oss och äta middag. Hon bara somnade liksom. Så skönt. Klart man sover skönt på den snygga kudden från H&M Home:-)
Och appropå middag, idag blev det våfflor. Inte världens bästa middag kanske, men väl så gott. Barnen åt på vanligt vis, dvs med sylt. Jag var sugen på nåt mer matigt och hade rökt lax, philadelphia ost och stenbitsrom på mina, mums va gott det var!
Tack snälla vänner och bloggvänner för era tröstande och peppande ord! Grät en extra skvätt när jag läste igenom alla. Det känns bättre idag, och även igår kändes det okej. Framför allt känns det bra för att jag har bestämt mig att jag måste ta tag i det hela.
Jag gick ner i tid för ett par månader sedan, bara ner till 85%, men det gör några timmar i veckan iaf. Men….ni vet ju hur det är. 15% mindre tid, men fortfarande lika mycket att göra. Dessutom jobbar jag mycket med support och service till personal och elever, vilket gör att det är många som rycker i mig hela dagarna. Jag tror aldrig jag har kunnat sitta ner och gjort färdigt någon uppgift på en gång så att säga. Det är alltid nåt man måste avbryta för. Det kan vara en av anledningarna till att kroppen/knoppen säger ifrån.
Den andra, eller några andra anledningar kan ju vara det gamla vanliga. Man kommer hem från jobbet, och inte nog med att man ska vara en schysst arbetskamrat som dessutom hinner klart allt och fixar det mesta så ska man oxå vara kokerska, hushållerska, städerska, hustru, MAMMA….och ja ni förstår. Helst ska man väl vara ”Kåt, glad och tacksam” oxå (citat från Yrrol).
Men jag får inte ihop det. Mitt i allt det här ska man ha tid för sig själv, tid tillsammans med maken, och dessutom kvalitetstid med barnen.
Hur FAN ska det gå till?
Det är väldigt svårt att sålla bort nåt av ovan nämnda. Jobba måste jag, vi har inga miljoner på banken. Hustru vill jag vara. Mamma vill jag definitivt fortsätta att vara. Det skulle vara kokerskan, hushållerskan och städerskan som får stryka på foten då. Men jag vet inte hur det ska gå till heller. För om det ska bli gjort måste vi jobba ännu mer så att vi har råd att anställa. Jag funderade ett tag på om jag kan anställa mig själv. Hushållsnära tjänster ni vet. Och det vore ju dessutom toppen om jag kunde göra avdrag för det:-)
Nä, det är klart vi får ihop det här.
Nu kanske nån tänker, men karln i huset då, vad gör han? Jo han gör allt annat. Ser till att vi har tak över huvudet, ved att värma oss med, servar bilar, jobbar heltid, jobbar extra, tar hand om barn, plus att han faktiskt gör en massa av det som jag oxå gör. Det enda han inte gör så mycket är nog matlagningsbiten, och det är helt okej att han inte gör det. För jag vill inte äta spaghetti och köttfärssås varenda dag. Eftersom det råkar vara hans paradrätt:-)
Imorgon, måndag. Då ska jag åka till jobbet, försöka sätta mig en stund och skriva ner vad jag gör på dagarna. Sen ska jag begära ett möte med chefen…
Efter arbetstiden är slut, runt 15-tiden, så ska jag ta mig ett välunnat träningspass. Jag har inte tränat på mer än 1 månad. Behöver känna lite endorfiner på språng i kroppen. Sen, ska jag åka hem till min familj. Det låter väl inte som att det är för mycket på en dag. Men det jag inte ska göra, det är att säga -Jag fixar det, det är lugnt!
För det är några ord jag är väldigt bra på att säga.
”Ett typiskt tecken på utmattningssyndrom är en kolossal trötthet – både psykisk och fysisk – som inte kan vilas bort. Det är också vanligt att patienterna rapporterar kognitiva (tankemässiga) besvär som koncentrations- och minnessvårigheter. Bland de fysiska symtomen finns, förutom trötthet, även muskelvärk, hjärtklappning, magproblem, yrsel, synrubbningar och överkänslighet för exempelvis ljud, ljus och lukter. På det känslomässiga planet förekommer ofta irritation, depressivitet och känslomässig instabilitet, det vill säga skarpa pendlingar mellan olika känslor. En viss typ av personer anses löpa en förhöjd risk att drabbas av utmattningssyndrom. Det handlar om kreativa, ambitiösa, perfektionistiska och emotionellt engagerade individer med stort behov av uppskattning, som har svårt för att delegera, svårt att säga nej till merarbete och som befinner sig i hierarkiska organisationer som till exempel vård, omsorg, skola. Kvinnor mellan 35 och 50 år är överrepresenterade i denna kategori.”
Texten i sin helhet kan läsas här
Allt som är markerat med fet stil, det kunde ha varit jag.
Till nåt mycket roligare. Idag har jag varit på loppis. En rätt stor sådan ute på Värmdö. Fyndade lite smågrejor. Söta assietter i pressglas ( pressglas är en favorit hos mig), uppläggninsfat i nysilver så att jag kan matcha besticken, en liten turkosa skål, perfekt till smågodis och en film till Loppan (snövit som är sönderspelad sen tidigare, så det var på plats med en ny). Allt det här fick jag för 80 kr.
Sen tog vi oss vidare till Gustavsberg där dom har fabriksförsäljning av bla röstrand, iittala, gustavsberg, orrefors mfl. Fyndade snygga iittala-ljustakar, en bricka, paraplyer till ungarna och lite annat smått och gott. Det hela blev inte så dyrt då min snälla Mamma sponsrade med ljusstakarna:-)
Se så fina, två mossgröna och en hallon, passar perfekt till mina gröna soffor och rosa ryamatta i tv-rummet.
Pausbild
En bild ifrån midsommar -08 får representera pausen jag behöver.
Inte så att jag behöver paus från bloggen, det är ju här jag skriver av mig.
Men en paus att bara få vara.
Det började redan igår, missade en del grejer jag skulle ha gjort på jobbet, inget livsviktigt, men ändå. Jag bara glömde bort det. Hade heller ingen ork när jag hade hämtat ungarna, ville bara hem och va. Idag var det lite värre tyvärr, glömde hjälpa en lärare med projektor och filmvisning, missade att fota en ny aula vi har som skulle med i en lokaltidning, (deadline idag). Inte bra. Sen några småsaker som inte har blivit gjort. Varför, jo för att jag glömde bort det.
Det värsta hände sen på eftermiddagen idag. Åkte till det stora köpcentrumet för att kika lite och handla lite mat. Går runt där i en timme ungefär, hittar en ny tunika bland annat, så det var ju trevligt. Sen tittar jag på klockan och konstaterar att jag ska ju till frissan, så jag går därifrån och ska gå till bilen.
Det har ju hänt ett par gånger att man inte hittar bilen, men vet ändå på ett ungefär var den står.
Jag hittar inte bilen alls!
Går rad för rad, ingen bil som ens påminner om min. Får lite panik och förstår inte riktigt vad som händer. Ringer min man och börjar gråta. Hittar fortfarande inte bilen och börjar fundera på vad jag ska göra. Jag blir lite lugnare när jag pratat med maken och kan fokusera lite på att leta lite mer organiserat och inte bara snurra runt. Går ner ett plan, så jag kommer under mark. Går rad för rad där också. Rätt som det är så står bara bilen där framför mig. Jag var inte ens på rätt plan från början. Känner inte alls igen att jag ställt bilen där, kommer inte ens ihåg vilken ingång jag tog till centrumet.
Sätter mig i bilen och börjar storgråta. Ringer hem igen och berättar att bilen är funnen och att jag trots allt samlar mig och åker till frissan. Kommer på då att jag glömt handla mat, det var ju därför jag åkte dit. Nåja, handlar hemma på ön istället.
Väl hos frissan som jag känner rätt väl efter att ha haft samma frisör i mer än 10 år, så börjar jag gråta igen. Men bestämmer mig ändå för att stanna, jag vill ju verkligen få håret klippt och lite tonat. Så efter två timmar där känns det ändå rätt okej. Men jag är helt färdig i huvudet.
Vet inte varför det vart så här?
Trött, ja visst, näsblod på morgonen. Men jag sover ändå helt okej. Mycket på jobbet? Nja, inte så mycket mer än vanligt. Men jag har varit helt ofokuserad i flera dagar nu, har inte fått mycket gjort kan jag säga, huvudvärken har kommit och gått hela dagarna. Maken har jobbat sent hela veckan, så kankse det är en bidragande orsak.
Det enda jag vet är att jag ikväll ska äta ostbågar och titta på finalen i Let’s Dance. Och i morgon ska jag och maken hjälpas åt med att försöka komma ikapp här hemma.
Därför säger jag att jag behöver en paus.
Senaste