Charmigt…

Ja kära nån, det är först nu jag börjar inse vad som egentligen har hänt. Min stackars lilla Lovisa.
Jag är helt färdig idag, slut som artist faktiskt. Det var så hemskt att behöva lämna Lovisa där på operationsbordet. Jag fick vara med när dom sövde henne, men sen sa dom bara -tack för din hjälp, du kan gå nu.
Jag hade inte en aning om detta. Det var inte någon som informerat mig om att jag skulle gå. Inte för att jag trodde att jag skulle vara med under operationen, men ändå på nåt sätt. Så jag bara reste mig och gick, fattade inte just då. Sen när jag kom till väntrummet så bröt jag ihop. Då var jag oerhört tacksam att jag hade Ola med mig. Sen var det bara en timme cirka som Lovisa var borta, men det var en jobbig timme. Slängde i mig en mindre god tonfisksallad och stressade tillbaka till uppvaket, men hon hade inte kommit tillbaka då än. Så det var bara för oss att sitta ner och vänta. Sen till slut så kom hon och då sov hon förstås fortfarande.
efter tag så började hon röra på sig och kastade sig fram och tillbaka och gnällde omvartannat som hon grät. Hon hade jätteont!
Det visade sig att dom inte hade kunnat ge någon lokalbedövning då det var för nära någon nerv. men Lovisa fick ju mer smärtstillande i form av alvedon och morfin, vilket hon förstås somnade om av. Men skönt för henne. Hon vaknade igen ett par timmar senare och mådde då mycket bättre, det var då hon kunde äta glassen.

Men fy för den lede, idag är det som att jag plötsligt börjar fatta vad som egentligen har hänt.
Det är jobbigt för alla här hemma nu. Lovisa är oerhört duktig och vill försöka göra allt själv, det är ju jättebra, men hon blir så besviken när det inte går. Och jag är så trött och blir arg och gnällig när jag inte får hjälpa henne och när hon bara blir arg tillbaka.

Det hade gått väldigt bra idag på dan, för Ola och Lovisa, men sen, när middagstid börjar närma sig samtidigt som tröttheten börjar komma, ja då är det värre än vanligt.
Men nu sover hon iaf och hon sov väldigt lugnt i natt och jag hoppas det blir så nu i natt också.

Känner att jag mest svammlar just nu, men det är svårt att skriva ner allt i ord och samtidigt kommer jag på saker under tiden. Som när Lovisa fick morfin första gången, så frågade sköterskan om det gick bra, då svarar Lovisa att hon känner sig konstig i pannan:-)
Lite snurrig blev hon nog, men samtidigt slappnade hon av och kunde vila en stund.

Och varför ska det här hända nu? Tycker att vi faktist har haft vår beskärda del vad det gäller sjukdomar och elände. Är det inte jag som är slutkörd (mest hela tiden) så är det kräksjuka, förkylningar, allergier, ögoninfektioner mm mm mm mm mm mm mm………….

Just nu vill jag bara skriva av mig och läser inte så många av bloggarna jag följer, men jag kommer tillbaka, jag lovar!

Kramar och tack för era fina kommentarer!

Min bästaste tjej!
Nu är vi äntligen hemma efter en otroligt lång natt och en ännu längre dag.
Igår när Lovisa och en kompis hoppade studsmatta (såklart) så tappar Lovisa balansen och tar emot sig med högra armen, eftersom hon dessutom är högerhänt. Och så gick armen av.
Lite olyckligt då precis vid armbågen, vilket gjorde att underarmens ben försköts bakåt och kulan i armbågen hamnade fel. Så operation var ett faktum efter att vi fått röntgenresultatet.
Dessvärre var det många frakturer den här kvällen så vi fick inte någon operationstid på Astrid Lindgrens barnsjukhus (KS) där vi var, utan efter att vi fått sova i några få timmar så fick vi åka till Nacka Sjukhus en bit därifrån. och självklart så var det lite som strulade och Lovisa fick inte komma in till op förrän kl. 12, då hade vi väntat i 4 timmar där, plus att vi åkte till KS då i söndags kl. 18 på kvällen. Så det var en lång väntan. Men Lovisa var på gott humör nästan hela tiden. Självklart har hon ont och går på smärtstillande, men ändå vid gott mod.
Så otroligt tapper och hon uthärdade allt som alla syrror och doktorer utsatte henne för.

Nu har hon två stift i armbågen och gips från armhålan ner till fingrarna. Gipset ska sitta i 4 veckor och sen ska stiften tas bort och då hoppas vi ju förstås att allt ska se bra ut.
På bilden sitter hon med armen högt för att det gjorde mindre ont då, och då gick det till och med bra att äta en piggelin:-)

Nu kommer säkert det här vara ett återkommande ämne ett tag framöver, precis som alla andra åkommor vi har i den här eländiga familjen.
På lördag åker vi dock till Kolmården och det är verkligen något vi sett fram emot allihopa!
Det som väntar härnäst är soffläge ett tag och sen raka vägen till bingen.

Kram
Katti