Bloglovin
Fy, Blä och Usch
Är bara några av orden jag har för den här dagen. Och egentligen för alla dagar den här veckan. Det har varit så sjukt mycket att göra på jobbet, hinner knappt med. Dessutom är jag inte i toppform. Absolut inte.
Har kommit in i en svacka igen.
Sover dåligt, för mycket på jobbet, för mycket på fritiden.
När ska jag lära mig att säga nej?
Hur lång tid ska det ta att komma i form?
Har mått skit nu i jämna mellanrum sedan februari då kraschen visade sig i form av att jag inte visste var jag var och hur jag hamnat där. Skitläskigt var det.
Samtidigt mår jag bra av att göra sånt jag tycker är kul, som att sitta vid datorn och designa. Bilder, bloggar, hemsidor, eller bara att få sitta där och bloggsurfa. Men jag har inte haft orken riktigt. Vet faktiskt inte just nu hur jag ska komma ur den här svackan, hur jag ska komma upp till ytan igen.
Men vännen.. Vad trist att höra det här även om det inte kommer som en jättechock. Du måste ta hand om dig.. FAst det är lättare sagt än gjort, jag vet.
Vi kan väl höras någon dag!
Puss och kram
Men hjärtat!
Det gör mig ont att du mår såhär.
Och mitt samvete är ju inte så fint nu när jag suttit och terroriserat dig några dagar och fått alla den hjälp.
Ta hand om dig, bara dig och gör enbart det du vill.
Njut helgen,kvällen och mys med familjen.
Pussar & Kramar
Åhhh, vad trist att läsa att du inte mår bra… Jag kan inte komma med så många goda råd, mer än vad de andra redan skrivit – avboka sånt som du inte vill, känn efter vad du verkligen vill. Livet går inte under för att man är tråkig och ”osocial”, snarare tvärtom. Hoppas att du hittar en väg som funkar! Kram Nipe
Det låter onekligen som om du har hamnat i den ”onda cirkeln” av måsten, borden, krav och en del kul också så klart. Hur som helst så är tiden vi har tillgänglig ett ”nollsummespel” – vi har bara 24 timmer per dygn.
Fundera lite på vad du använder dina timmar till. Skriv gärna ner under en vecka och se vad din tid faktiskt går till. Titta sedan på varje aktivitet och värdera den efter viktighet och förnöjsamhet.Troligtvis är det så att vissa saker måste du välja bort eller minska ner på – även de som du tycker är roliga.
Bestäm dig för en period, t.ex. en månad då du drar ner på ALLT som du inte måste göra (även det som är roligt). Bestäm gärna innan i vilken utsträckning det är ok att t.ex. blogga. Hur mycket är rimligt att lägga ner tidsmässigt? Se det som om du ger dig en period av semester och avkoppling. När månaden har gått får du värdera hur det känns och fundera på vilka aktiviteter du vill lägga till eller öka på. Ta gärna lite i taget.
Oj, nu blev jag väldigt mycket coach ;-). Hoppas det inte gör något.
Jag vill ju att du ska må bra. KRAM från coachen Ulrika
Nu gäller det att sätta dig själv i främsta rummet! Gör bara det du själv vill och orkar. Självklart är det svårt med barn, familj, hem, jobb och allt men jag tror speciellt vi mammor har för många järn i elden och tar på oss för mycket och samtidigt ska vi vara perfekta på alla sätt. Jag känner att jag fortare hamnar i svackor nu sedan jag gick i väggen så man får se upp!
Varva ner när du kan och ta hand om dig!
Kramar
Usch vad jobbigt, man hamnar så lätt fel där allt bara snurrar fortare och fortare. Tyvärr fortsätter ju omgivningen bara vilja ha bitar av dig tills du säger ifrån…
Stäng av både mobil och jobbtelefon, och lås in dig. De som vill nåt får maila, den vägen är det mycket lättare att säga nej. Har du inte tid så har du inte, saker måste ju förstås bli gjorda på jobbet men de där små extragrejerna som alltid dyker upp när man har annat för sig kanske du slipper då? Och gå UT på rast, om så bara 2 minuter, sitt inte inne och jobba klart nåt med kaffemuggen i högsta hugg.
Privat samma sak – säg att du ska ligga på spikmattan eller nåt (har för mig att du har en?) och inte har tid.
Ta hand om dig! KRAM!
Usch, detta är så svårt för egentligen är det ju bara en själv som kan sätta stopp och begränsa aktiviteterna i sitt liv men det är ju just det man har svårt för när man är som du. Jag har kanske nämnt förut att jag när lilla E var ett halvår så fick jag också allvarliga utmattningssymptom, ungefär som dig, att jag inte visste var jag befann mig & hjärna stod helt still stundtals. Det var jätteläskigt. Sedan dess, och efter BVC psykologhjälp, så har jag skalat bort det mesta som är jobbigt. Att det är stressigt på jobber är svårt att påverka (iaf på vissa arbetsplatser) så det är mina fritidsaktiviteter som jag fått dra ner på. Jag har helt enkelt varit rätt trist & osocial i ett par år. Bara precis orkat med jobb & barn men efter det bara legat på soffan typ. Så var det första åren. Nu känns situationen mkt bättre. Hoppas du kan hitta en bra jämnvikt. Jag vet hur svårt det är. Kram!!!!!
Men gumman då, du MÅSTE lära dig att sätta dina gränser. För även om det finns mycket kul att göra så finns det en gräns för hur mycket man egentligen orkar.
Du ska inte behöva hamna i samma situation igen som du gjorde i februari.
Jag tänker på dig & sänder massor av kramar<3
Jäkligt trist att höra att det är din tur igen vännen…
Jag vet precis hur det är, allt är ju kul i sig, men det blir för mycket totalt.
Tacka inte ja till saker och gör bara det du vill, om du först tackat nej kan du alltid ändra dig. Vi har avbokat allt nu hela hösten förutom en 40 års skiva och Prag resan, sen om det visar sig att ikväll vill vi träffa er tex, kan man ju alltid ringa på eftermiddagen. För mig är det stresande att vara uppbokad.
Försök att få dig egen tid. Gör sån´t som bara du själv vill. Om det nu är en kurs, en fika på stan, ut och gå eller vad som helst… så prioritera dig själv. Försök hitta det som får dig lugn. Vad som för dig är balsam för själen… Var hemma nästa vecka, det är en början i alla fall. Gör då bara det du känner för. Även om det visar sig vara att sitta framför datorn hela dagen…
Förhoppningsvis är Ola frisk då så du får vara själv :-)
Det är inte lätt att vara där vi är, det är skitsvårt. Högpresterande kvinnor – det är vi som hamnar här sa min läkare. Antar att både du och jag faller in i den beskrivningen.
Prata med din chef, jag har pratat med Ullis nu och det känns jättebra. Kanske ska du gå ner lite i tid, en period bara. Och be din chef att ta bort några av dina arbetsuppgifter, dom har tydligen skyldighet att göra det om man hamnat där vi är…
Försökte ringa dig nyss.
Ta hand om dig!
Stor kram
Nu vill jag inte få dig helt nerdeppad Katti, men min egen erfarenhet är att det tar lång tid att hitta en livsform som man kan acceptera och orka med. När jag, precis som du, gick ner mig i omgångar efter den riktigt stora kraschen insåg jag att jag fallit tillbaka i mitt hektiska bråttomliv, utan att jag tänkt på det. Jag faller ännu tillbaka ibland, men inte riktigt lika våldsamt, och då är det sex år sedan jag brakade ihop som ett korthus.
Jag kan längta och sakna den Åsa som orkade allt, aldrig sa nej, aldrig vek ner sig. Det har tagit SÅ lång tid att bara acceptera att jag INTE kan vara den personen. Sedan ska alla runt omkring en förstå att man inte längre är en virvelvind, det tar också tid. Tålamod, eftertanke och en jäkligt bra handbroms att dra i, det är vad jag bär med mig i ryggsäcken varje dag, tyvärr…
Stor kram från mig, var rädd om dig!